Slut

2012-03-31 kl. 16:51:34


Det var du som valde att kommunicera på den här nivån. Kunde inte låta bli att haka på. Men nu ger jag mig.
En sista sak: Jag hade aldrig lagt mig i om du inte gett mig anledning efter anledning att göra det. Punkt.


It's ok if you disagree with me, I can't force you to be right.

2012-03-31 kl. 00:05:10



men YÄÄ. Tänk efter en bra jävla stund innan du börjar lipa för helvete.
En dag kommer du också förstå varför jag gjorde som jag gjorde.
Jag gick över gränsen för vad som är okej. Det vet jag. Men jag ångrar det inte.
Du var redan så förbannat långt borta, en totalt främmande person för mig. Apjävla sorgligt, JA.
Hata mig, slå mig, döda mig. Kalla mina handlingar för totala svek, och förlåt mig aldrig. Jag förstår.
Det kändes rätt just då. Det känns fortfarande rätt. Och det kommer kännas rätt imorgon.

Förlåt


Sanningen kommer alltid fram. Med eller utan min hjälp.


Live well * Love much * Laugh often

2012-02-01 kl. 02:25:25



Om mitt minne hade fungerat som det ska hade jag förmodligen inte stått ut. Jag har insett att min hjärna nog gör mig en tjänst genom att inte spara på alla minnen. Det är visserligen grymt störande ibland, men samtidigt ingenting jag lider märkbart av. Det finns så mycket som jag vet att jag har gjort men inte själv kan minnas. Sådant som folk har berättat i efterhand. Jag skäms som fan, det gör jag. Men det funkar inte att älta sig igenom dagarna och försöka bli av med skammen. Jag har gjort bort mig för många gånger. Och för att inte bli helt knäpp måste jag förtränga och gå vidare. Det värsta är de gånger som mina systrar har drabbats av mitt kaos och fått skämmas över mig. Det är fan inte okej. När det blev ombytta roller och jag inte längre var storasystern, det är oförlåtligt. Mina små älskade systrar som tvingades ta hand om mig. Jag gör fan mig själv illamående. Men, det hör till det förgångna. Ingen ska någonsin behöva utstå Amü i ett sånt odrägligt tillstånd igen. (Det är faktiskt nog så tufft att utstå mig som helt normal. Men det är dessvärre ingenting jag kan påverka.)

Aldrig mer.



By3

2012-01-19 kl. 22:00:06


Jag vägrar från och med nu att delta i eran lilla lek. Den makt ni tror er besitta är inte längre utav värde i detta sammanhang. Jag trodde till en början att ni på allvar brydde er och ville hjälpa. HAH så jävla idiotiskt av mig. Nu gör jag slut med er.  Allt jag gör den närmaste tiden står ni som ansvariga för. Jag påbörjar härmed min alldeles egna lek. En lek som kommer leda till ett helvete för er. Lycka till ;) Puss


Och den här veckan som började så himla bra. Med mörka strömlösa dagar och goda besked.
Det långa samtalet kom idag som ytterligare ett bevis på det ohållbara system som vårat samhälle bygger på.

Ellebellebi

2012-01-16 kl. 20:32:08



Snart kommer jag hem. Det blir så mycket lättare när man är två. Jag ska aldrig svika dig igen!




Jag är så jävla tacksam över att den här lilla plutten har vuxit upp till den tjej hon är idag. Grrrrymt stolt över hennes hälsosamma syn på livet. Hon har alltid förvånat mig med sina kloka och vettiga värderingar, ibland till den grad att jag helt glömt bort det faktum att hon faktiskt är SEX ÅR yngre än mig. Hennes låga ålder har dock aldrig påverkat min syn på henne. Jag ser upp till den här lilla plutten, även fast det förmodligen borde vara tvärt om. Hon har alltid haft en beundransvärd förmåga att leva ut sina känslor, vilket enligt mig (som fungerar precis tvärtom) är en ovärderlig egenskap som få besitter. Hon är den som uttryckt sig och låtit känslorna flöda fritt  istället för att bära allt det jobbiga inom sig. Och den här lilla plutten har fått genomlida så himla mycket som normalt är helt främmande för flickor mellan 8-15 år. Saker som hon till största del fått bevittnat och utstå på grund av mig. Det kommer att ta mig en hel livstid, att bli av med den skam och skuld som jag tvingas bära till följd  av det liv jag valt att leva de senaste nio åren. Att den här lilla Ellebellen, trots all skit jag åsamkat henne, ändå är en av de få som står kvar och finns till än idag. Det är ju bara ytterligare ett bevis på vilken underbar liten plutt hon är. Hoppas att alla ni som delar denna tös med mig får och kan se det som jag ser. Och att ni som inte har den turen, förstår att hon inte bara är otroligt snygg utan även jävligt bäst.  MIN Ellebelle! <3


Locked up

2011-10-09 kl. 22:46:23


"Jag vaknade upp imorse på ett ställe som jag aldrig trodde att jag skulle återvända till när jag lämnade det för nästan ett år sedan. Jag satte mig upp med ett ryck och såg mig omkring, ville inte tro att det var sant. När jag konstaterat att jag faktiskt var tillbaka och sedan insåg varför, så kröp jag ihop till en boll och drog täcket över huvudet. Där under var det mörkt och jag hade kunnat befinna mig vart som helst. I mina tankar låg jag ute i skärgården med havet runt omkring som skyddade mig från omvärlden. Men jag visste att om jag skulle dra undan täcket och sätta mig upp så skulle det vara i samma hårda säng med knarrande metallram och samma ljusgula väggar omkring mig, samma gråa låsta dörr och så den där otroligt obekväma tystnaden. Fläkten ovanför sängen skulle surra på samma jobbiga sätt och utanför fönstret skulle friheten locka.
Jag har varit drogfri i ett år. Nu är det istället alkoholen som styr mitt liv. Därför är jag tillbaka, på samma ställe där jag var för ett år sedan, i samma situation. Och jag skäms. Jag skäms över min egen svaghet och brist på självkontroll, över att jag ständigt fortsätter att svika de jag älskar.
Jag insåg att det hade spårat ur i början av sommaren då jag vaknade upp i min säng med sönderslagna ben och armar, liggandes i en klibbig sörja av mitt egna urin och torkat blod.  Ändå gav jag inte upp, ändå fortsatte jag. Varje morgon har jag vaknat upp med blåslagen kropp, skrapsår, blåögon, spruckna ögonbryn och läppar. Varje morgon har jag frågat mig själv vad som hände igår. Varje morgon har minnena av gårdagen varit borta. NU JÄVLAR säger jag bara. Det är dags att växa upp. Att sluta vara ett svin och en idiot. Dags att förstå att jag bara skadar mig själv och andra. Att allt jag gör och det liv jag lever inte kommer ta mig någonstans utan bara får mig att sjunka längre och längre ner i skiten. SUCK! På mig själv, och på allt."

HAHA, ja. För tre veckor sedan var jag inte så munter. Att sitta inlåst är inte min grej. 



*

2011-04-19 kl. 00:36:34


Den där blicken som folk ger mig nu. Full utav medlidande och tvivel. Som att de tvivlar på att jag verkligen klarar av detta. Som att de på allvar tror att jag ska gå och tända på nu när läget är som det är. Det är inte det att jag inte vill, tro mig jag vill egentligen ingenting hellre. Men jag försöker att stå ut, för mammas skull. Hon har stått vid min sida under alla dessa år. Hon har hjälpt mig vid snedtändningar och väckt upp mig vid överdoser. Hon har pratat mig igenom avtändningar och lyssnat på mitt struntprat vid abstinensanfall. Nu är det min tur att ta hand om henne. Att vara stark. Och även fast jag inte har förstått det ännu så är ju sanningen den att cancern är tillbaka, och den här gången är den elak. Och jag gör allt för henne just nu. Hon är det enda jag tänker på.
Så snälla sluta se på mig med sådant tvivel i blicken. Jag är okej. Men det är inte mamma.



Bryyy?

2011-02-05 kl. 01:08:10


För att det är oftast de som säger att de inte bryr sig i vad andra tycker om de som egentligen bryr sig mest. 
Om de verkligen inte brydde sig så skulle de inte slösa tid på att tala om för andra hur lite de faktiskt bryr sig.
Vem bryr sig i hur lite du bryr dig? Get real. Ingen bryr sig. HAH


You love it, I hate it

2011-01-27 kl. 11:39:43


Saker som verkligen ALLA tycker om och som jag inte alls tycker om, även fast jag gärna skulle vilja..

Festivaler - ser inte tjusningen i att vara äcklig bland en massa andra äckliga människor. Plus att jag inte klarar av stora folksamlingar då det gör mig yr och ger mig paranoida tankar. Och en festivalhelg för mig skulle typ innebära fem månaders planering i förväg då jag annars bara skulle gå omkring och tänka "vad missar jag nu, vad är det som händer där borta? När var det dom skulle spela? Vem var det jag skulle se ikväll?" Usch nej. Festivaler är inte min grej, tyvärr.



Knark - Hela världen är inne i en repris utav sextiotalet nu tycker jag att det verkar som. Alla och då menar jag verkligen ALLA drogar. Det är grrrymt inne. Varför hatar jag det då? Jo för att jag är så jävla avis på alla. Jag vill också kunna flumma runt. Ta nån tablett här, dra nån lina där, tända en spliff i någons tvättstuga. Aa, avund.

Tatueringar
- Jag har i många år tänkt tatuera in "I'm sinking in the quicksand of my thoughts." och en massa andra fina saker som Bowie har kommit med. TÄNKT ja. Men nää. Tatueringar är fint på vissa människor. Men inte på mig. Det är helt enkelt inte min stil. Jag tycker att alla har tatueringar idag och det är typ tråkigt.. Men det går nog snart över och då behöver jag inte ångra att jag har en massa klotter på kroppen. För det spelar ingen roll hur mycket den där symbolen eller texten betyder för mig, jag är tråkig och bär det inom mig istället.
Och nääh, vi sprutnarkomaner är inte rädda för nålar.



Piercings - Börjar kanske vara rätt ute nu. Men där ett tag var det ju himla inne. Och trots att jag tänkte "nää, fy..." första gången då jag piercade läppen i sjuan så gjorde jag om det kanske fem gånger efter det. Men jag har aldrig behållt den särskilt länge. Det är inte jag helt enkelt. Och nu tycker jag bara att det är äckligt. Lika äckligt som uttöjningar ungefär... Samma här som med tatueringar - passar vissa, men inte mig.

Partyresor - Haha förlåt Frida och alla andra som är så otroligt sålda på detta. Men att i trettio graders värme supa skallen av sig i en veckas tid. Dansa på barer och festa runt i en uppbyggd låtsasvärld gjord enbart för att vi turister ska få den rätta känslan och den optimala upplevelsen på fyllan. Nääh, kan inte se någon tjusning i det. Visst om man tar sig en tur bakom den uppbyggda kulissen för att se lite verklighet och få med sig lite äkta upplevelser hem. Men charterresor är så himla ... fejk?.. ähh, jag tycker bara inte om det. Ge mig istället Paris, London, Amsterdam, Moskva, New York, Tokyo, Aten och Rom. Supa skallen av mig kan jag göra här hemma.



Facebook - Okej jag måste börja med att erkänna att jag faktiskt satt på facebook där ett tag. 2007. Sedan dess tycker jag bara att det har gått utför och folk lever ett liv på facebook som inte ens var möjligt att göra på Lunarstorm. Jag vill ha tillbaka internetvärlden så som den var då. Alla visste inte allt om alla och alla brydde sig inte heller i alla. Jag tänker bara, vad fan kommer sen? Går det att bli mer egocentriska och självupptagna än vad folk är idag? Tror folk på allvar att andra bryr sig ett dugg i vad de gör just nu i detta nu (eller för 3 min sedan)...... Jag tycker synd om dagens ungdomar och tackar gud för att jag föddes på åttiotalet.



Folklig musik - Det är väl mer bara en dålig vana jag har. För att om ett band eller en musiker som jag tycker om eller avgudar blir populär och börjar synas mer och mer i media och folk i min omgivning också börjar avguda de så sätter jag armarna i kors och slutar att tycka om de. Det är så jävla töntigt, jag vet. Men jag vill ha min musik ifred. Och när mina idoler förfolkligas så dissar jag de. Som tur är har jag fått ha Bowie så pass mycket ifred att jag fortfarande kan säga att jag älskar honom. Men om jag hade levt på den tiden då han var som störst så är jag inte så säker på att jag hade tyckt om honom.. Och nu innan jul när jag var på storheden och handlade julklappar så stannade mitt hjärta när jag i ett skyltfönster såg en t-shirt med "David Bowie" tryckt på bröstet och en massa bilder på honom.. Jag sprang in i affären och skrek "Säg inte att tröjan i skylten med DB är till salu?!" hon i kassan fattade ingenting men sedan visade det sig att jo, den var till salu. Om jag hade haft nog med pengar hade jag nog köpt alla men jag nöjde mig med en.. Bara en sån grej skär i hjärtat på mig, att någon som inte ens vet vem han är ska gå omkring med min största idol på bröstet. Men Bowie är någon jag kommer hålla kvar vid livet ut. FUCK ER om ni börjar tycka om honom alltså....... Hoffmaestro, The Beatles och Eminem är exempel på såna som har blivit för poppis för min smak och som jag därför gett upp.


Det regnar in

2011-01-14 kl. 05:04:54


Om något år hoppas jag att jag sitter där. I den där lilla stugan som jag drömmer om nästan varje natt.
Regn utanför. Det läcker in och droppar ifrån taket på två ställen. Närmaste mänskliga liv är så långt bort att jag knappt orkar cykla dit. Det vill säga om man bortser från fiskegubben som jag ser ute på vattnet i sin lilla båt varje dag. Men han är okej. Han låter mig vara ifred så länge jag gör detsamma. Och jag ser honom bara om jag sitter precis där jag sitter nu. På en utav köksstolarna. Om jag skulle flytta bordet lite åt vänster skulle jag inte se honom längre. Jag antar att jag vill se honom. Han bara finns där. Ungefär som jag finns här nu. Förut fanns jag där, långt där borta bland de andra människorna. Men jag tyckte inte om mig själv då. Vilket inte alls spelar någon roll längre egentligen, huvudsaken är att jag är här nu.


hah aa.. Vad fel man kan ha. Men jag hoppas fortfarande.



We envy the birds

2010-12-27 kl. 01:27:13


Du frågar hur jag mår, hur det går för mig, hur mitt liv ser ut idag.
Jag svarar att du förstörde allt. Du förstörde mitt liv och du förstörde mig.
Du säger att jag kommer tacka dig om två år.
Jag säger att du kommer ångra att du skötte ditt jobb när du ser mitt namn bland dödsannonserna.



Let me fly fly fly

2010-12-22 kl. 09:32:00


En sak som "hör till skiten" är att man tror sig själv vara mer unik och speciell än någon annan. Man tror att ingen annan känner, tänker, tycker,  gör, är som man själv är. Det kan vara grymt jobbigt att vara så jäkla unik och bäst, oftast för att det inte är sant utan bara ens egna verklighet. Ingen annan ser på en på det sättet. Man är bara en i mängden. Precis som alla andra. Lite hemskt egentligen hur många som går omkring och ser på sig själva som mer speciella och bättre än andra. Jag är ju en utav de, och jag tror inte att jag kommer sluta med det nu helt plötsligt bara för att jag har kommit till insikt att det faktiskt är så. Alla människor är unika. Men vem fan är mer unik, bättre? Vad ska man göra för att uppnå den statusen liksom? Världsfred? Rädda människan från allt ont? ÄH... Räcker det inte med att bara vara unik och speciell.  Jag föddes sån. Lite bättre än alla andra. Helt enkelt. HAH.......


Suck på Amü alltså. Hon är vidrig.


puff puff pass

2010-12-16 kl. 01:46:53


Den lurar dig. Den fångar in dig. När den har dig fast i sitt grepp så lurar den dig ännu mera. Den hjälper dig, får dig att må bra, intalar dig att den bara vill dig väl och så länge du stannar kvar och är med den så kommer allt att lösa sig utav sig självt. De första åren förstärks allt när du är med den. Maten smakar godare, cigaretterna är mycket godare och hela din omgivning tycks vara lite bättre. Efter ytterligare något år kan du inte sova utan den. Och efter ungefär sex års trogenhet gentemot den så fungerar du inte alls utan den. Om du överger den i någon dag kommer du att känna dig konstig och folk i din omgivning kommer reagera på hur du beter dig. Du är nu endast normal så länge du har den vid din sida och att vara utan den finns inte på kartan. För varje år som går behöver du mer utav den, större mängd. Mer mer mer! Och när sju år har gått vill du ingenting hellre än att bli av med den. Du gör slut, sparkar ut den och ber den dra åt helvete. Men på något vänster lyckas den alltid ta sig tillbaka in i ditt liv. Tillslut ger du upp och i samma veva förlorar du den sista kontrollen du hade kvar över ditt liv.


Nää okej. Ska sluta snacka skit om den enda kärleken jag haft i livet.
Men just nu hatar jag den utav hela mitt hjärta. Det borde fler göra tycker jag.

TJA TJA BÖGAR

2010-12-13 kl. 02:12:00


Måste bara säga. Nej tack, jag vill inte ha med er att göra. Inte någon utav er.
Ni är för mig ingenting annat än bara en bunt hemska människor. Visst ni har säkert fina sidor, men det är inga som jag har fått ta del utav isåfall. Och jag hoppas att blondinen har släpat med sig en massa skvaller hem som ni kan sitta och gotta er åt. Vad jag vet så är det vad ni gör, sitter och snackar om folk som ni inte känner, spekulerar i hur de lever sina liv. Tror och antar en jävla massa men vet egentligen ingenting. Och det får ni göra hur mycket ni vill, jag bryr mig inte men jag tycker heller inte om det. Och ja, jag vet att ni läser min blogg. Det gjorde blondinen klart för mig ett antal gånger. Och nej, ni kände mig inte då och ni känner mig absolut inte nu.
Tack och hej!


PS Hör av er om ni vill ha en mer fullständig förklaring, det finns en sådan också. DS


Rym med mig!

2010-12-08 kl. 01:02:16


Vi snor en bil med knastrig radio och bandspelare. Lyssnar på mina gamla gamla kasettband som jag spelat in mina favoritlåtar på från radion när jag var liten. Oasis, Antiloop, Corona, Air, Moby, The Verve, Dr Dre, Nirvana, Offspring, Suede - svin bra musik bara. HAH. Så kom igen, vi sticker. Åker bort från allt. Bort från alla. Lämnar det här livet bakom oss och bara försvinner. Stannar efter vägen och dricker te på hemliga små fik, går på skumma barer och hänger med flummiga typer i mörka gränder om nätterna i städer som vi inte kan namnen på. 
När vi är trötta sover vi, när vi är deppiga kramas vi, när vi är glada sjunger vi. Vi flyr ifrån livet. Snälla?


Sit tight in your corner

2010-12-02 kl. 22:07:21


Jag har fått för mig att jag har ensamrätt på att vara deppig. Inte utav någon speciell anledning, jag anser bara att all övrig depp som folk ägnar sig åt är onödig och saknar grund. Det här är inte någonting jag har fått för mig nu, gud nej, i högstadiet var jag ännu värre. Att jag har större rätt att vara deppig än andra är en självklarhet tycker jag. Prostituerade pundartjejer har inte mycket att glädja sig åt så (det gäller iofs inte längre utan endast under tiden jag gick i skolan) Jag blir typ irriterad när folk gnäller om hur dåligt de mår. De enda jag kan tycka synd om är de som inte yttrar sig. Men då är ju jag utav den äldre generationen som inte blottar sig och publicerar minsta lilla tanke som finns i skallen för precis alla. Tycker att det är ganska skrämmande hur självcentrerade och egoistiska "de unga" är idag. Inte för att de har något val, det är ju så man ska vara idag (nu gick jag ifrån ämnet lite, det har ingenting med deppighet att göra. Dagens ungdommar är fittor i alla lägen) Det ligger liksom i människans natur, alla är deppiga någon gång. Jag själv är ett undantag. Kronisk depression - för att jag har rätt till det!  HAHAHAHAHHAHA vilken jäkla slogan alltså.

Nä men seriöst. Sluta lipa och låt mig ha mina depressioner ifred!



AllasomröstadepåSDärfittor

2010-09-20 kl. 23:23:45





Jag röstar inte men måste ändå få säga att jag skäms över att vara svensk medborgare.






I'm lying to myself, I'm slowly dying, I'm denying

2010-09-17 kl. 11:24:28


Det är liiite häftigare att ha det i blodet och verkligen bara vara sån än att behöva anstränga sig och ändå inte lyckas lura någon. Seriöst, vem VILL det här? Jag menar inte att personen som har det i venerna på något sätt är en häftigare människa än någon annan (eller jo, än de flesta egentligen..) utan det jag menar är mest bara att jag avskyr att se folk välja fel väg i livet, när de liksom HAR ett val och väljer fel. Vissa av oss fick faktiskt aldrig chansen att göra det där valet, eftersom att valet redan var gjort innan man ens var medveten om att dessa val faktiskt existerade. Så kan jordens mänskliga befolkning sluta vara så jävla dum och bara lägga ner. Just exakt vad det är ni ska lägga ner vet jag inte riktigt. Men arg är jag. Och det ser ut som att jag försöker få fram hur mycket häftigare än alla andra jag är (?) Nä, jag är inte häftig. Jag är ett sort jävla misslyckande bara, som inte har sovit på tre dygn och fem timmar och som funderar på att ta tag i och fixa sitt liv. Fast nä, det kan jag göra nästa år.

Ni som läste min dagbok på Lunarstorm under högstadiet kanske känner igen den här Amandan. Hon är tillbaka, mer hatisk än någonsin. Jag måste erkänna att jag faktiskt har saknat henne.. Nu kommer jag dock inte att be den som läser ta livet av sig i slutet utav varje inlägg som jag gjorde då. Känns lite väl __Offline_ F14. By3


Good enough for me and my Bobby McGee

2010-09-10 kl. 06:07:36


Varför är människor så vidriga? Är det konstigt att jag är folkilsken och hatisk då i stort sett alla är idioter? Jag vill inte att folk som inte känner mig ska snacka om mig. Jag vill inte höra från min moster vilket rykte jag har på stan. Jag vill inte att någon yttrar sig om vem Amanda Bokvist är så länge det inte är någon utav nedanstående:

Frida, Elina, Ahmed, Jegor, Akey, Liv, Stina, Sandra, Linus, Malik, Ibrahim, Aden.
Det där är de enda som möjligtvis KANSKE vet vem jag är. Som har stått, fortfarande står och kommer fortsätta stå vid min sida oavsett i vilket skick jag är. Så fuck er andra, ni har ingen aning. Tänk efter så inser ni det nog efter ett tag att ni kände nog aldrig mig. Så snälla låt mig och mitt liv vara, det finns roligare saker att prata om.













We are the fabulous lovers

2010-09-10 kl. 03:11:17



För att det är just så, att ingen kan förstå vilket liv vi levde då.
Och nej, det var inte meningen att det där skulle rimma. Det bara blev så.
Det var hursomhelst sommar, och året var 2003:

"Vi satt på vårat favorit tak och såg ut över hertsö centrum. För att ta sig upp dit var man tvungen att balansera på balkongräcket för att sedan med armarna dra sig upp och på något vis lyckas slänga benen över kanten och kravla sig upp. Det var en procedur som för mig tog en himla tid eftersom att mina armar var svagast i världen ungefär. Jag vet inte varför vi envisades med att sitta på taket då vi hade en balkong alldeles nedanför, kanske ansåg vi att det var för normalt för oss att sitta på balkongen, jag minns faktiskt inte. Men vi hade ju våra ideér och onormala var vi hela bunten så. Nu satt vi där iallafall, det var min födelsedag och samtidigt som jag tänkte att 14 år det var ju ingen ålder så hade jag en obehaglig känsla av att tiden gått lite för snabbt på sistone. Jag skrev i min dagbok "Dagarna bara går men tiden står still. Tänk om jag håller på att bli vuxen.. Hoppas inte." Av någon konstig anledning har det alltid varit min värsta mardröm, att bli vuxen. Det var som att jag trodde att det var någonting som man blev över en natt, att jag skulle vakna upp en morgon och bara känna i hela kroppen att nu hade dagen kommit, dagen då jag blev en sån där tråkig vuxen. Och det där är någonting som fortfarande sitter i, skräcken för vuxenhet och rädslan för att ändras, bli stor.. Nä, jag kommer nog aldrig att kunna se mig själv som en vuxen.
Det var iallafall min 14-årsdag och vi satt där på taket alla fyra tätt intill, ja nästan på varandra faktiskt som om att vi frös även fast kvällen var varm och alkoholmängden i våra kroppar stor. Vi frös såklart inte utan tyckte bara om att vara nära varandra. Jag såg mig omkring, mötte deras blickar en efter en. Den lilla blonda tjejen på tretton år med svartmålade ögon och mössa på huvudet trots sommarvärmen, den ännu mindre och ännu blondare elvaåriga flickan som enbart hade rosa kläder - alltid också den sockersöta pojken som var några månader äldre än mig och såg lite ut som dagens fjortonåriga killar - stilsäker och fåfäng. Folk kallade honom bög men det visste vi alla helt säkert att han inte var och det var det enda som betydde någonting. Vad andra människor tyckte berörde oss inte ett dugg på den tiden, så länge de inte visste sanningen om oss fick de tycka precis vad de ville.
Och oj vad jag tyckte om de, mina trasiga små vänner. Första gången vi träffades alla fyra och de blev mina vänner skrev jag i min dagbok "Kan man bli kär efter ett enda möte? Jag tror att jag blev det idag, i tre stycken.. Det känns konstigt, dom är konstiga. Men jag är glad nu." Och så blev det, vi var förälskade i och beroende utav varandra. De tre kom att bli de enda personerna någonsin som har berört mig på djupet, som kommit mig så nära att det inte går att komma närmare, som lockat fram känslor jag inte känt sedan dess, tankar jag inte haft sedan de försvann ur mitt liv. Eller jag ur deras.
"

Ur Anteckningsbok nr. 36


Tidigare inlägg
RSS 2.0