Commencing countdown, engines on

2010-08-31 kl. 04:46:10


....Det fanns ingen som gjorde det vi gjorde, ingen som var så som vi var. Vi levde i en bubbla, en drömvärld där vi lurade oss själva och bedrog varandra. Egentligen var vi bara ett gäng små barn, men jag känner mig som exakt samma person nu som jag var då. Våran historia, vårat liv, våra hemligheter kommer att komma ut tids nog. Det är min uppgift. Men som sagt, tre års arbete försvann när min hårddisk avled och nu känns det så jävla omöjligt att börja skriva igen, att börja om från början, totalt jävla nollställd. Jag har ingenting att fortsätta på, bara ett blankt papper och några hundra anteckningsböcker fyllda med texter som ibland skrämmer även mig själv. Det kommer inte funka.
Jag vet att ni finns där ute, och jag vet att ni läser det här. Jag behöver er.

Kom igen.


don't know if I'm coming up or down

2010-08-23 kl. 00:07:39


Jag saknar att blogga. Saknar att minnas. Huvudorsaken till den här och mina andra bloggar var ju just den, att jag skulle minnas vad jag gjorde på dagarna. Nu minns jag ingenting alls. Jag minns inte vad jag gjorde igår, jag minns inte vad jag gjorde på min födelsedag, jag minns inte vart jag har varit och knappt heller vem jag är. Så länge det inte finns på bild eller nedskrivet har det inte hänt. Och det finns inga bilder, det finns inga texter. Allt är borta. Det enda som finns är nuet och just nu skrämmer det mig, nuet alltså.



There must be some kind of way out of here

2010-01-20 kl. 02:30:10



Ibland är det jobbigt att vara en sån som tänker och drömmer mycket. Det finns risk för att man aldrig får någonting gjort eller att man drömmer så mycket att man aldrig blir nöjd med verkligheten. Jag kan inte påstå att jag är nöjd med mitt liv som det ser ut just nu. Ibland känns det som att jag redan har levt mitt liv.
Vad gäller ensamheten till exempel så är ju inte det någonting jag har valt utan snarare en sits jag satt mig i omedvetet. Alla omkring mig har antingen visat sig vara idioter efter ett tag eller så har det bara varit så att jag inte velat ha de i mitt liv. Det är sjukt störande att vara så kräsen då det kommer till andra människor.  Och ja, jag antar att min kräsenhet gör MIG till den största idioten eftersom att mina val gör mig ensam trots att det är det sista jag vill vara. Förut kunde jag tänka saker i stil med att alla andra var idioter på grund utav att jag aldrig var den personen som folk dumpade eller bad dra utan det var alltid jag som sade upp kontakten med andra. Hur jag nu kunde tro att det gjorde mig smartare än folk omkring mig det är en annan femma. Men nu fattar jag ju att det är alla andra som är smarta som väljer att stå ut med andra människors svagheter framför ensamheten.
Så jag är ganska körd på umgänges fronten i nuläget. Det är ju 33333vligt. Inte för att den där "totala ensamheten" jag brukar nämna är riktigt total för jag har ju folk omkring mig som jag tycker om. Men jag har inte funnit de personerna jag vill ha i mitt liv ännu. De där som jag drömmer om, som jag ska ha så jävla roligt och trivas med. Tss skitsamma, nu ska jag försöka sova, får fortsätta skriva om varför jag inte är nöjd med mitt liv någon annan gång.. HAH suck


Last name Ever, first name Greatest

2010-01-16 kl. 02:05:32


Äntligen äntligen äntligen helg!
Jag har börjat gilla helgerna mer på senaste tiden. Förut var helger för mig bara ett totalt mörker. Ungefär som ett jobbigt djupt hål som man måste ta sig upp ur. Jag satt där på botten utav hålet och försökte skymta ljuset förgäves. På helgerna behövde jag ju inte tänka på att folk skulle komma på mig, att dom skulle förstå hur det låg till. Jag höll mig för mig själv och gjorde det jag gjorde bäst och tyckte om mest. Så var det såklart inte alltid men nästan varje helg mellan 14 och 18 års ålder. All ledighet har egentligen alltid varit mina värsta tider, om man tänker efter. Det är då jag har "hållt på" som mest.. Sedan räddade jobbet mig från mörkret och nu är helgerna ljusa och underbara. Jag älskar dom!


Bowie

Kära gode gud

2010-01-10 kl. 06:26:29


Ge mig någon som jag kan hata den övriga världen tillsammans med. Eller ännu bättre gör mig till en mindre folkilsken person. Det är jobbigt att tycka illa om folk hela tiden. Snälla du, ge mig någon som jag kan tycka om. Du behöver inte göra så att jag blir kär, bara ge mig någon som jag inte tröttnar på efter en vecka. Snälla.
Om du undrar varför jag helt plötsligt ber till dig nu och inte till din son så är det för att jag tröttnade på honom. Jag har alltid tyckt bra om Jesus men de senaste dagarna har han varit riktigt jobbig. Så jag bad honom dra åt helvete.. Därför måste jag även be dig om att få honom att förlåta mig. Han svarar inte i telefon och jag hittar honom inte på de vanliga ställena där vi brukar träffas. Börjar bli lite orolig nu. Så gode gud hjälp mig att hitta honom. PEEEACE



Now I'm back where I started from

2009-12-21 kl. 01:19:29


För någon dag sedan då jag var nere i mitt förråd och letade efter kartonger till julklapparna så hittade jag min MP3-spelare som har varit borta i över ett år. Den låg i en rosarandig låda tillsammans med gamla dagböcker och cigarettpaket helt bortglömd och ledsen. Jag sprang upp och laddade den på en gång och senare hamnade den i min jackficka eftersom att jag inte hade tid att bry mig om den för tillfället. Men nu ikväll då jag var hemma hos mamma och pappa tog jag den ur jackan, lade mig i soffan med värmefilten, satte på mig hörlurarna och tröck på play. Plötsligt var det sommar och 2008 igen. Förträngda minnen kom tillbaka tydligare än någonsin. Det var som att det hände på nytt, som att jag faktiskt var där igen. Ett slag, två slag, tre slag -nere- en fot i magen, sulan av en Nikesko i ögat, en spark i ryggen -svart- Södrahamn i mörker, vakna upp på en parkbänk med den enda killen jag någonsin har tyckt om på riktigt sittandes bredvid. En vecka senare skulle han även bli den enda killen som har lämnat mig. Luleå Kalaset var sista gången vi var med varandra. Sedan dess har han gjort det som oftast jag gör bäst - totalignorerat, slutat existera, *poff* borta. Ett år hann jag bara känna honom, den bästa killen jag någonsin träffat. Ett år tog det för ryktet att nå honom, det rykte han inte skulle klara av. Jag saknar honom fortfarande.

Musik och parfymer tar mig alltid tillbaka i tiden. Ibland är det bland det bästa jag vet, men gånger som denna avskyr jag. Vissa saker vill man bara inte minnas.




Låten jag lyssnade sönder sommaren 2008.


Bögdagar

2009-12-06 kl. 04:01:58


Varje dag är en besvikelse.
Nätterna sviker mig inte ännu, men dagarna blir aldrig som jag vill längre.
Det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag är med, vart jag är, hur, när, varför..
Jag skulle lika gärna kunna jobba precis varje dag och aldrig vara ledig.
Det skulle inte göra någon skillnad, dagarna suger hursomhelst.

Deppigt jao.


David Bowie

Me, I'm Robin Hood and I puff on my cigarette

2009-11-26 kl. 08:11:42



Du är en tråkig människa som lever i en bubbla du byggt upp utav lögner.
Du märker att din bubbla håller på att spricka.
Du flyr till en ny stad där du kan bygga upp en ny bubbla med nya lögner.


Bowie


Allergi

2009-11-18 kl. 23:27:53



Jag tål inte:
->Töjning av hål i öron. Tycker bara det är allmänt äckligt och fult. Förstår inte vitsen.
->Alla som tror att de är "stora" bloggare och skriver saker i stil med "Hej alla söta läsare" "Förlåt för dålig uppdatering, jag ska skärpa mig" "Idag ska jag blablabla... vad ska ni hitta på idag då kära läsare?" Jaa, listan går att göra hur lång som helst..
->Modeslavar som tar på sig vad som helst bara för att det är "inne", som ratar någonting ena månaden för att sedan stolt bära det den andra då det har blivit modernt, som byter stil varje år till den stil som är inne. Ytligt, dyrt och tråkigt.
->Att det nu är så inne att ha just det - en egen stil. Liksom att alla intalar sig själv att de är så himla orginella. De enda som är det på riktigt är de som inte försöker. De som försöker som mest just nu är ju modeslavarna, just för att det är så himla inne. Det blir bara jobbigt när alla går omkring och tror att de är speciella. Och visst, alla är vi unika varelser men nu pratar jag om klädstil och stil i allmänhet, musik och sånt.
->Folk som hittar på saker för att verka lite mer intressanta, häftiga eller ibland bara för att ha någonting att prata om. Alla ljuger någon gång. Men ibland går det till överdrift.
->Alla dessa "snackare" som jag skrev om här.
->Bortskämda snorungar som tjurar ihop då de inte får som de vill.
->Elaka människor som är det utan grund. Jag kan vara elak, men aldrig utan anledning och aldrig mot någon som jag inte känner. Jag är liksom aldrig elak enbart för att såra någon annan. Det är bara hemskt. Finns dock allt för många idioter som uppenbarligen mår bra utav att klanka ner på andra och som alltid ska lägga sig i andras liv även fast de knappt vet vad personen heter.
->Griniga personer som aldrig är nöjda med någonting. Hur orkar man gnälla sig igenom livet?
->Konstant lyckliga personer. Visst, de kan inte rå för att de är lyckliga men ibland undrar man ju om de ens lever i samma värld som oss andra. Det går inte att vara glad och överlycklig hela jävla tiden, det bara går inte.
->Kärleksfulla, äckligt gulliga och såklart nykära par. Alltså allt i ett. Då det blir sådär överdrivet gulligt och romantiskfilm-aktigt. Då de håller räkningen på exakt hur många dagar de har varit tillsammans, tror att ingen har det de har, aldrig kan sluta hålla handen, inte kan göra någonting utan den andra och om de är utan varandra så pratar de bara om hur kär de är och hur bra de faktiskt har det. Det gäller nog mest tjejer men jag har även träffat endel killar som är precis lika töntigt kära. Suck.
->Dagens 10 till 15-åringar.
->Nutidens julkalendrar som jag skrev om här.
->Föräldrar (oftast mammor) som vill vara deras barns bästa kompisar. En mamma är en mamma liksom.. Det finns läskigt många tjejer som kläcker ur sig "min mamma är min bästis"
->Alkohol. Jag tycker att alkohol borde förbjudas, på riktigt. Och min vanliga åsikt att Cannabis borde legaliseras den står jag fast vid.
->Epatraktorer. Behöver inte säga varför jag inte tål de.


Nu orkar jag ärligt talat inte gnälla på mer saker. Jag gör nästan mig själv på dåligt humör..

 


Kontaktannons

2009-11-02 kl. 01:35:43


"Jag söker någon som är lite trasig i själen, någon som behöver kramar och snälla ord. Jag söker någon som vet hur det känns, den där extremt jobbiga känslan utav total ensamhet. Jag söker någon som inte öppnar sig för vem som helst, som har svårt att lita på folk och som därför håller allt inom sig tills dess att den har funnit någon att dela allt med. Jag söker någon som kan skratta genom tårar som den just har gråtit. Jag söker någon som inte tror på kärlek eller äkta evig vänskap utan istället känner i hela kroppen från första sekunden då den möter en person om det är bra eller dåligt. Jag söker någon som vet att ingenting varar för evigt, att allt har en början och allt har ett slut, någon som lever i nuet och tar dagarna som de kommer. Jag söker någon som törs erkänna rädsla och inte försöker dölja sina dåliga sidor (för alla har dåliga sidor) Jag söker någon som står för sina åsikter och handlingar oavsett hur knasiga de är. Jag söker någon som aldrig någonsin bryr sig i vad andra tycker, som är sig själv och låter andra vara hur de vill utan att bry sig för mycket i det. Jag söker någon som tycker om att impulsgöra helt sjuka men oftast roliga grejer. Jag söker någon som ger de flesta människor iallafall en chans. Jag söker någon som alltid lyssnar på, alltid finns till för och sällan sviker de som den älskar. Jag söker någon som inte skulle kunna leva utan musik. Jag söker någon som trivs ensam men gärna delar ensamheten med en annan person. Jag söker någon som egentligen inte tycker om stora folksamlingar men som offrar sig ibland bara för att få se ett leende på någon omtyckt persons läppar. Jag söker någon som fyller den vanliga gråa vardagen med inte så gråa och vanliga aktiviteter och saker, färgglatt ska det vara! Jag söker någon som hellre ger allt det den har än att ta allt det den får. Jag söker någon som inte ljuger om allvarliga grejer eller helst inte ljuger alls (men alla ljuger någon gång, så är det bara) Jag söker någon som aldrig fäster sig vid en person för mycket, som tar lite lätt på det där med "förhållande" och helst inte blir beroende utav någon annan människa. Jag söker någon som svävar iväg på moln ut i tankarnas värld ibland för att sedan komma tillbaka till verkligheten och kunna berätta de mest smarta, knäppa, hemska, sjuka och roliga historier. Jag söker någon som kan stå på två olika sidor samtidigt utan att få någon att känna sig sviken. Jag söker, jag söker och jag söker...."


Jag söker alltså någon som är precis som mig.
Inte för att jag söker någon överhuvudtaget, förutom kanske någon att inte vara så ensam med. Men om jag skulle söka efter någon skulle jag garanterat skriva det sådär. Mest för att folk skulle tröttna efter att ha läst första meningen och därför inte ge min kontaktannons en chans och bläddra vidare till tråkiga opersonliga skogspromenadsnissar och därmed visa att de inte alls hör ihop med mig. För jag söker någon som aldrig ger upp, som inte slutar läsa efter första meningen utan slutför det som den har påbörjat. Nu vet ni det. By3




the tactful cactus by your window

2009-10-12 kl. 22:18:07


Jag ligger i sängen och kollar upp i taket. Jag ler. En hel dag utav ensamhet och jag ler. Den här dagen har fått mig att insé att jag faktiskt måste göra någonting om jag ska få det jag vill ha. Så, idag bryter jag upp med allt som de senaste månaderna har tagit all min tid. Jag slutar med all skit. Kanske bara för en stund, kanske föralltid. Man vet aldrig med mig, jag har ju fallit tillbaka förut. Saken är den att jag vill komma någon vart. Jag har en dröm och jag vill testa den drömmen. Det går inte att leva två liv på samma gång och idag har jag gjort mitt val. Jag måste få tillbaka mina tankar, jag måste börja skriva igen. Därför väljer jag ensamheten. Jag ryser utav bara ordet "ensamhet" men jag vet att det är vad som krävs. Jag har levt så förut och nu är det dags igen. Det svåra är inte att vara ensam, det svåra är att undvika känslan utav ensamhet. Men det brukar gå bra. Det kommer att gå bra.


jag är hemsk

2009-10-11 kl. 17:22:50


När jag får bekräftat att någon annan har det sämre än mig, då mår jag som bäst.
Ibland är det allt som krävs för att min dag ska bli riktigt bra. Så äree



It ain't easy to get to heaven when you're going down

2009-10-06 kl. 22:41:47


Telefonen ringer. Okänt nummer. Ett tveksamt finger på grön lur som sedan går över till den röda och trycker bort samtalet. Datorn i knät. Går in på hitta.se, slår in numret och trycker på enter. Två minuter senare sitter jag på golvet i badrummet. Datorn ligger trasig bredvid soffan ute i vardagsrummet. Skakiga händer som försöker att tända en cigarett med den sista tändstickan. Sedan ringer telefonen igen. Jag håller den hårt i handen. Svarta tårar rinner ner för mina kinder. Grön lur, klick. En hes, raspig röst hörs i andra änden. En röst jag inte har hört på tre år och som jag aldrig mer trodde att jag skulle höra. Inga ord sägs under fem minuter, bara snyftningar hörs från oss båda. "Förlåt" säger jag plötsligt och slänger telefonen i väggen.

Du var min lilla flicka men du är inte så liten längre.. Vi var aldrig bra för varandra.
Försök att förstå. Det vi hade finns inte längre.




Tänk på vad du säger och till vem du säger det

2009-10-01 kl. 21:39:20


Var försiktig med att nedvärdera mitt liv och mig som människa.
Innerst inne vet du att du vill ha det jag har, du är bara för feg för det.
Och tro mig, jag har det jävligt mycket bättre än dig.



*poff* borta..

2009-09-24 kl. 04:49:05


Jag förstår inte.. Höstnätter brukade vara det bästa jag visste.
Förut älskade jag att stå och röka under gatulyktorna, nu gillar jag inte ens att röka...
Jag brukade älska hösten och allt som hörde till den, mörka ljumma kvällar och varma mysiga färger. Nu ser jag bara jobbiga vindar och iskalla dimmiga mornar. Jag börjar bli riktigt deppig fan. Inatt kan inte något telefonsamtal rädda mig och jag kan inte gömma mig på toaletten i timmar. Inatt måste jag klara mig igenom det här själv, det finns ingen..

Det här kan aldrig sluta bra. Jag behöver en paus.


sluta snacka, börja packa (?) XD Jao

2009-09-15 kl. 23:48:35



HAHAHHAHAHAHAHHHAHAHAHAAAAAAAAAA

Okej. Nu ska jag berätta vad jag hatar mest av allt i hela världen förutom krig, våldtäkter, djurplågeri och det där vanliga som nästan alla hatar. Människor! Och inte vilka människor som helst utan människor som snackar. Jag verkligen hatar folk som inte vet när dom ska sluta snacka. Folk som tror att allt de säger är så intressant att de lätt kan upprepa det två tre gånger utan att de som lyssnar tröttnar. Speciellt när det handlar om de själva - om vilka sjukdomar de och deras mammor har, om skitsaker som de deppar över, om att deras liv är jobbigt och en två timmars lång anledning till varför. Eller varför inte några timmars prat om denna människas jobb, bostad, partner, avföring, vardag i övrigt och hela dennes släkt. Helt ärligt, så länge du eller din mamma inte är döende så vill jag inte veta någonting, iallafall inte mer än en gång. Jag tycker sällan, väldigt väldigt sällan synd om folk - men jag är jävligt duktig på att låtsas och ännu duktigare på att lyssna utan att höra.

Vad jag säger till och vad jag tänker om dessa människor är två helt olika saker:
"Åh, vad synd om dig. Din femte abort."   (Sluta lipa och köp kondomer...)
"Men du, han var ändå inte bra för dig"   (Det förvånar mig att han stod ut så länge..)
"Shit vadå hade ni sex?!!?"    (Varför säger du det till mig?...)
"Va? Var han otrogen? Fyfan vilket svin..."    (Hoppas du inte vet med vem...)
"Oj har ni bråkat igen.."     (Så länge ingen blev slaget vill jag ingenting veta)
"Jaa hon är så himla falsk, hon snackar bara skit."   (Jag vet vad du sade om mig igår...)
"Näää slår han dig?!"   (Så länge du pratar om det är det ingen fara och jag bryr mig inte...)
"Men sluta, du har inte cancer"    (Din dumma jävla fitta....)
"Du vet att jag finns här för dig"   (Snälla kan du sluta snacka någon gång..)
"Din mamma är så söt"   (Hjälp......)


Det jag har skrivit låter riktigt töntigt då jag läser det, men det är faktiskt sanningen. Jag är så trött trött trött på människor som bara snackar och aldrig någonsin gör någonting eller råkar ut för någonting som faktiskt är värt att lyssna på.
Ibland undrar jag om det är folk runt omkring mig eller jag själv som är dum i huvudet. Förmodligen är det jag, men jag är hellre dum än en snackare. Och falsk, det är jag rakt igenom då det kommer till den typen utav människor som jag beskrev ovan - med nöje.


AAAHAHAHA

2009-09-11 kl. 00:51:17



För första natten sedan sommaren började ligger jag nu helt ensam i min soffa. Och nej det är absolut inte första gången som jag ligger i soffan, utan som jag är ensam. Det är konstigt hur man kan vänja sig vid folks närvaro så att man känner sig helt tom och ur funktion då de inte är i närheten. Men det mest konstiga är att jag, Amanda Bokvist, har hittat två personer som jag inte tröttnat på efter ett tag. Det händer väldigt väldigt sällan. För de som inte känner mig så har jag aldrig varit tillsammans med någon längre än två dygn, jag har aldrig någonsin varit kär i någon och jag har definitivt inte lyckats hitta någon människa utanför min släkt som jag litat på till 100 och som jag aldrig har snackat skit om. Sån är jag.




Vi har känt varandra i evigheter men vi har aldrig umgåtts så mycket som i sommar. Det har varit en fantastisk sommar och vi har nästan blivit beroende utav varandra. Men nu är det höst och våra liv börjar återgå till det 'normala' vilket jag avskyr. Den här natten fick mig ändå att insé att det nog är meningen att vi ska ta det lugnt ett tag nu. "Vareviga natt" är över men vi har ändå kvar varandra (fram tills dess att jag tröttnar då såklart) ;)


Hej

2009-07-07 kl. 05:28:34


Jag är borta för en stund. Har varit det i någon vecka nu.
Och då menar jag inte bortrest utan... borta bara.
Min hjärna har tagit semester och åkt iväg ett tag.
Men oroa er inte, den kommer nog snart tillbaka. Hoppas jag.
Annars får jag väl efterlysa den, eller nå. Hej då / Amanda.



The earth is a bitch

2009-06-03 kl. 00:55:25


Ursäkta men jag måste:

Ett okänt rum i en okänd lägenhet belägen i en liten okänd by några mil utanför en stad som jag inte vet namnet på. Stearinljus som placerats ut på golvet är de enda ljuskällorna i hela lägenheten. Härlig musik strömmar ur högtalarna som står på det runda bordet mitt i rummet, sådan musik som jag tycker om.
Jag sitter på golvet med benen i kors och slutna ögon. Jag är långt borta i tankarnas värld. Cigaretten som jag håller i har brunnit ända in till filtret och jag återvänder till verkligheten igen då askan från den trillar ner i mitt knä. Det känns som att jag har varit borta i flera timmar men samma låt som spelades då jag slöt ögonen och försvann spelar fortfarande och jag ser på klockan att det knappt har gått två minuter. >Underbart< tänker jag, äntligen har vi fått tag i bra grejer. Jag ser mig omkring i rummet och möter mina vänners blickar en efter en. Alla med samma lyckliga men samtidigt rätt så  fåniga uttryck i ansiktet. Sanningen är den att ingen utav oss är särskilt lycklig, vi är alla däremot väldigt duktiga på att blunda för sanningen och fly från verkligheten. Det är nog det enda vi är riktigt bra på här i livet - fly och blunda.
Många skulle nog kalla oss patetiska om de kunde se oss om nätterna. Jag har även hört att vissa talar om oss som  "idioter" och "tattare" Men vi ser det inte på det viset. Vi ser bara oss själva som en grupp ensamma människor som kallar sig för vänner och som tillsammans försöker att bli av med känslan utav total ensamhet. Vi är en grupp människor som tar varje chans vi får att för en stund försvinna, sluta existera. Och vi har alla någonting i vårat förflutna som vi ständigt flyr ifrån. Många av oss har bakgrunder utav den sort som andra inte vill veta av, sådant som de blundar för. De känner sig obekväma då de är i närheten utav oss och försöker hantera det genom att trycka ner oss. Så vi tar avstånd från dessa människor och håller oss till varandra istället, mest för att slippa den där obekväma delen och inte för att vi tycker om varandra särskilt mycket. Ibland hatar vi varandra, ibland älskar vi varandra och det kan även hända att vi älskar med varandra.
Nu sitter vi iallafall där i en mörk lägenhet i ett rum fullt utav stearinljus och rök. I detta rum sitter sex personer med liknande bakgrunder och samma önskningar. Vi ligger på samma nivå, har samma inställning till livet och vi går hand i hand genom det. När man tänker efter så har vi bara varandra, men vi känner inte ens varandra. Vi pratar med varandra, men vi lyssnar inte, vi bara är med varandra och finns till. Vi har tre saker gemensamt: ensamhet, längtan och droger. Dessa tre saker har fört oss samman och vi har automatiskt blivit en del utav varandras liv, utan ansträngningar och utan att lära känna varandra.
Runt omkring mig ligger det fimpade cigaretter och tomma ölburkar. Ingen utav oss hittar till toaletten, om det ens finns någon, så några burkar har blivit lösningen på det problemet.
Jag tänder en ny cigarett och njuter utav min älsklingslåt som precis börjar spela. För en stund fylls mitt hjärta utav glädje, ren och sann glädje. Jag reser mig upp från min plats på golvet och börjar dansa runt bland stearinljus och ölburkar. Alla i rummet betraktar faccinerande mig som om att jag var något sällsynt djur på en djurpark. Deras blickar rör mig inte ett dugg, jag dansar istället fram till soffan där tre utav de halvt ligger ner och kollar på mig med trötta blickar. Jag askar av min cigarett i en utav deras hår och sätter sedan cigaretten i mungipan. Jag dansar fortfarande, en försiktig och nästan sorgsen dans framför deras stirrande tomma ögon. Jag tror inte ens att de ser mig, de är långt borta i en annan värld, en värld som vi ofta flyr till tillsammans. Efter att jag har dansat i vad som känns som en evighet så tar min älsklingslåt slut. Jag stannar upp som om att någon har tryckt på en off-knapp och försöker sedan ta mig tillbaka till min plats på golvet utan att riva ut någon burk eller välta något ljus. Det visar sig vara svårare att gå än att dansa, men tillslut kommer jag fram och kan slå mig ner igen. I samma ögonblick som jag sätter mig ner tar cigaretten i min hand slut och jag fimpar den mot väggen. Jag heter Amanda Bokvist, jag har just fyllt 14 år, sommarlovet är snart över och jag ska börja  i 8:an. Mitt lov har i stort sett sett ut ungefär såhär. Okända platser, okända ansikten och en hel del ångest. Tanken har många gånger slagit mig att strunta i att gå tillbaka till skolan, hoppa av och försvinna på riktigt. Då skulle jag aldrig mera bli tvungen att smälta in och försöka vara en i mängden. Jag skulle kunna vara mig själv och fly och blunda. Göra det jag kan liksom..



Jag kan ju inte direkt påstå att jag saknar tiden, däremot saknar jag människorna som fanns vid min sida då. Nu, sex år senare, har vi absolut ingenting med varandra att göra. Vi träffas ytterst sällan och när vi väl gör det känns det bara konstigt. Jag antar att man växer upp och ifrån varandra, även fast det är någonting som jag helst inte vill erkänna. Innerst inne kommer jag alltid att vara 14 år och rädd för livet.
Om någon funderar över texten ovan så är det inledningen utav en typ av självbiografi som jag skrev i nian. Jag hittade den på min gamla mp3-spelare och tyckte att inledningen var så rolig. Äh skitsamma egentligen...

En romantiker som aldrig varit kär.

2009-05-15 kl. 22:05:13


Förut gick jag omkring och sade saker i stil med "kärleken existerar inte" och "jag hatar kärleken" och visst, jag kanske hade rätt, men de senaste månaderna har jag haft en konstig känsla inom mig, en slags längtan som jag aldrig känt förut. Jag går omkring och dagdrömmer om allt möjligt som har med kärlek och känslor att göra vilket är helt olikt den Amanda som jag själv trodde att jag kände och var. Jag har blivit helt knäpp sedan jag började skriva igen, jag har fått tillbaka mina tankar igen men tankarna är inte detsamma som de var förut. Förut var det dystra berättelser om tråkigheter och misär där ord som "längtan" och "ångest" användes flitigt. Nu däremot har min hjärna börjat förse mig med ord som jag knappt visste existerade,  tillexempel "morgonkyss" eller något så enkelt som "trygghet".
Men det är mysigt, jag tycker om mina tankar nu. Ibland kommer det upp ord och meningar i mitt huvud som jag bara vill dela med mig utav till alla andra för att de är så mysiga, jag vill skrika ut de så att alla förstår varför jag går omkring i mjölkdisken eller sitter där på bussen med ett fånigt leende på läpparna. Men jag behåller de nog för mig själv ett tag till - mina tankar.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0