Live well * Love much * Laugh often

2012-02-01 kl. 02:25:25



Om mitt minne hade fungerat som det ska hade jag förmodligen inte stått ut. Jag har insett att min hjärna nog gör mig en tjänst genom att inte spara på alla minnen. Det är visserligen grymt störande ibland, men samtidigt ingenting jag lider märkbart av. Det finns så mycket som jag vet att jag har gjort men inte själv kan minnas. Sådant som folk har berättat i efterhand. Jag skäms som fan, det gör jag. Men det funkar inte att älta sig igenom dagarna och försöka bli av med skammen. Jag har gjort bort mig för många gånger. Och för att inte bli helt knäpp måste jag förtränga och gå vidare. Det värsta är de gånger som mina systrar har drabbats av mitt kaos och fått skämmas över mig. Det är fan inte okej. När det blev ombytta roller och jag inte längre var storasystern, det är oförlåtligt. Mina små älskade systrar som tvingades ta hand om mig. Jag gör fan mig själv illamående. Men, det hör till det förgångna. Ingen ska någonsin behöva utstå Amü i ett sånt odrägligt tillstånd igen. (Det är faktiskt nog så tufft att utstå mig som helt normal. Men det är dessvärre ingenting jag kan påverka.)

Aldrig mer.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0