We are the fabulous lovers

2010-09-10 kl. 03:11:17



För att det är just så, att ingen kan förstå vilket liv vi levde då.
Och nej, det var inte meningen att det där skulle rimma. Det bara blev så.
Det var hursomhelst sommar, och året var 2003:

"Vi satt på vårat favorit tak och såg ut över hertsö centrum. För att ta sig upp dit var man tvungen att balansera på balkongräcket för att sedan med armarna dra sig upp och på något vis lyckas slänga benen över kanten och kravla sig upp. Det var en procedur som för mig tog en himla tid eftersom att mina armar var svagast i världen ungefär. Jag vet inte varför vi envisades med att sitta på taket då vi hade en balkong alldeles nedanför, kanske ansåg vi att det var för normalt för oss att sitta på balkongen, jag minns faktiskt inte. Men vi hade ju våra ideér och onormala var vi hela bunten så. Nu satt vi där iallafall, det var min födelsedag och samtidigt som jag tänkte att 14 år det var ju ingen ålder så hade jag en obehaglig känsla av att tiden gått lite för snabbt på sistone. Jag skrev i min dagbok "Dagarna bara går men tiden står still. Tänk om jag håller på att bli vuxen.. Hoppas inte." Av någon konstig anledning har det alltid varit min värsta mardröm, att bli vuxen. Det var som att jag trodde att det var någonting som man blev över en natt, att jag skulle vakna upp en morgon och bara känna i hela kroppen att nu hade dagen kommit, dagen då jag blev en sån där tråkig vuxen. Och det där är någonting som fortfarande sitter i, skräcken för vuxenhet och rädslan för att ändras, bli stor.. Nä, jag kommer nog aldrig att kunna se mig själv som en vuxen.
Det var iallafall min 14-årsdag och vi satt där på taket alla fyra tätt intill, ja nästan på varandra faktiskt som om att vi frös även fast kvällen var varm och alkoholmängden i våra kroppar stor. Vi frös såklart inte utan tyckte bara om att vara nära varandra. Jag såg mig omkring, mötte deras blickar en efter en. Den lilla blonda tjejen på tretton år med svartmålade ögon och mössa på huvudet trots sommarvärmen, den ännu mindre och ännu blondare elvaåriga flickan som enbart hade rosa kläder - alltid också den sockersöta pojken som var några månader äldre än mig och såg lite ut som dagens fjortonåriga killar - stilsäker och fåfäng. Folk kallade honom bög men det visste vi alla helt säkert att han inte var och det var det enda som betydde någonting. Vad andra människor tyckte berörde oss inte ett dugg på den tiden, så länge de inte visste sanningen om oss fick de tycka precis vad de ville.
Och oj vad jag tyckte om de, mina trasiga små vänner. Första gången vi träffades alla fyra och de blev mina vänner skrev jag i min dagbok "Kan man bli kär efter ett enda möte? Jag tror att jag blev det idag, i tre stycken.. Det känns konstigt, dom är konstiga. Men jag är glad nu." Och så blev det, vi var förälskade i och beroende utav varandra. De tre kom att bli de enda personerna någonsin som har berört mig på djupet, som kommit mig så nära att det inte går att komma närmare, som lockat fram känslor jag inte känt sedan dess, tankar jag inte haft sedan de försvann ur mitt liv. Eller jag ur deras.
"

Ur Anteckningsbok nr. 36


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0