Dimman lockade fram tankarna

2009-03-06 kl. 02:46:39


Tänkte att jag kunde dela med mig lite utav det jag har skrivit hittills.
Just detta stycke är ungefär vad som rörde sig i mitt huvud under promenaden ikväll:

Det är varmt ute.
Varmt för att vara Mars månad klockan elva på kvällen här uppe i Boden iallafall.
Jag går längst en cykelväg som slingrar sig genom skogen och aldrig vill ta slut. Belysningen känns alldeles för stark, den liksom sticker i ögonen och känns obehaglig. Jag sluter ögonen för en stund. Gizmo drar i kopplet och visar mig vägen då jag fortfarande blundar. Plötsligt får jag barr från en stor gran i ansiktet och måste öppna ögonen. Jag upptäcker att jag nu står mitt i den lilla skogen. Här är ljuset behagligare än på cykelvägen, så jag väljer att fortsätta efter Gizmos nyfunna stig istället för att vända om igen.
Dimman är tjock. Luften är fuktig. Allt är tyst. Det resulterar i att mina tankar börjar härja med mig och tillslut går jag och pratar med mig själv. Nu går jag här, mitt i ett villakvarter och pratar med mig själv. Jag stannar till en sekund och ser mig omkring. Inte en människa syns till, inte en bil. Det är alldeles tyst och stilla. Jag fortsätter gå och tar upp konversationen med mig själv.
Det här är en sådan kväll. En sådan kväll då allt känns konstigt. Då ingenting känns verkligt. Inte ens den här promenaden känns verklig, den känns liksom mer som en dröm. Det känns som att jag är på gränsen till en överdos blandat med  en extrem trötthet. Det känns som att jag är påverkad utav någonting. Men vad?
Helt plötsligt tar någon min hand. Jag, som fortfarande går och pratar med mig själv, tystnar, rycker till och kollar mot min högra sida vem det är som har traskat ikapp mig. Men det är ingen där. Jag bryr mig inte om det utan tar handen i min och fortsätter att prata. Nu behöver jag ju inte prata med mig själv längre utan nu kan jag redovisa mina teorier för min nyfunna vän. Jag pratar om allt möjligt. Om varför jag älskar Boden och om hur vackra björkarna är på vintern. Det är alldeles tyst. Det enda som hörs är min röst, mina steg, min jacka som låter då jag rör armarna och Gizmos eviga sniffande och bökande i snön. Dimman börjar tjockna. Jag tystnar för en stund. Plötsligt har tankarna i mitt huvud förvandlats till bilder framför mina ögon. Jag ser färgglada fåglar som flyger och en ätbar regnbåge som jag försöker nå förgäves. När jag nu kollar vid min högra sida så ser jag min nyfunna vän, han är snygg. Han tittar på mig och ler ett leende som jag aldrig någonsin har fått utav någon förut. Jag blir kär. Vi fortsätter våran vandring under tystnad. Hallucinationerna börjar avta och jag får åter tillbaka mina tankar.
Jag känner mig lycklig. Jag är lycklig. Varför skulle jag inte vara det, egentligen?




Det där var bara en fjärdedel utav allt som jag har skrivit.
Men jag ska inte plåga er mer nu, jag lovar. Nu behöver jag en paus.
Observera att det endast är ord tagna direkt ur luften. Inget genomtänkt precis.

Kommentarer
Postat av: Nina

skillat, jag ville ju läsa mer haha

2009-03-06 @ 05:19:12
URL: http://vanillaheat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0